Jag söker efter molekylära mekanismer, följer forskningen och diskuterar intensivt.

Det är lätt att tro jag lägger för mycket energi på detta. Att mitt intensiva fokus kan vara skadligt. Att jag borde tänka på annat.

Men för mig fungerar det nog tvärtom.

Om jag hade låtsats som ingenting, om jag försökt leva “som vanligt” och skjuta undan tankarna, då hade sanningen ändå funnits där. Gnagt i bakgrunden. Krävt energi för att hållas borta. Undvikande är inte neutralt – det kostar.

När jag istället gör Alzheimer till mitt stora intresse händer något märkligt: det slutar kännas personligt hotfullt. Sjukdomen blir ett studieobjekt. Ett forskningsfält. Ett problem att analysera. Jag går från att vara passiv bärare av en dödlig diagnos till att vara aktiv utforskare.

Det skapar driv.

Och driv är något annat än oro. Det är riktad energi. Handling istället för hjälplöshet. När jag arbetar med kunskap och struktur går jag från existentiell osäkerhet till konkret aktivitet. Jag upplever inte panik – jag upplever fokus.

Jag vet att balansen är viktig. Jag är mer än min dödliga diagnos. Jag är övertygad om att engagemanget ett uttryck för ägarskap.

Detta är min verklighet. Jag väljer att förstå den. Och i det finns en oväntad frihet.