Vardagsliv
Wendy Mitchell lär mig att leva med Alzheimer
Artikel nr 36 · 8 juli 2026 · Uppdaterad 20 september 2026 ·
De flesta böcker om Alzheimer skrivs av läkare, forskare eller anhöriga. Wendy Mitchell gjorde något betydligt ovanligare. Hon skrev medan sjukdomen långsamt förändrade hennes egen hjärna. Hennes böcker är därför inte bara gripande berättelser – de är handböcker i hur man kan fortsätta leva ett rikt och självständigt liv trots en demensdiagnos.
När brittiskan Wendy Mitchell fick diagnosen Alzheimer och vaskulär demens 2014 var hon 58 år gammal. Hon hade arbetat inom den brittiska sjukvården, men nu blev hon själv patient.
I stället för att dra sig undan började hon skriva.
Resultatet blev tre uppmärksammade böcker: Somebody I Used to Know (2018), där hon skildrar livet efter diagnosen, What I Wish People Knew About Dementia (2022), som förklarar hur sjukdomen faktiskt upplevs av den som lever med den, och One Last Thing (2023), en personlig bok om livets slut, självbestämmande och värdighet.
Tillsammans utgör de ett unikt dokument över hur det är att leva med en hjärna som gradvis förändras.
Små lösningar kan göra stor skillnad
Det mest fascinerande med Wendy Mitchells böcker är kanske inte hennes beskrivning av sjukdomen utan hennes praktiska lösningar.
Hon insåg tidigt att minnet inte längre gick att lita på. Därför slutade hon försöka komma ihåg allt.
I stället byggde hon upp ett hem som hjälpte henne att minnas. Nycklar, glasögon och plånbok hade alltid samma plats. Skåp märktes upp. Kalendern blev ett yttre minne och mobiltelefonens påminnelser en ständig följeslagare.
Hon försökte inte besegra sjukdomen.
Hon lärde sig leva med den.
Rutiner sparar hjärnkraft
Wendy återkommer ofta till betydelsen av rutiner.